Ovanstående rubrik inleder en gästledare i tidningen Världen idag i lördags, den 11 november. Samma text menar också att de mer öppna och ”liberala” kyrkliga sammanhangen alltså inte har det – framtiden för sig. Må så vara och ändå är jag kluven inför att använda måtten framgång och att ha framtiden för sig när det gäller att tolka det som är min tro och tradition.
I vårt – ÖKA:s idéprogram – beskriver vi vårt uppdrag ”att verka för en kyrka som ger människor hopp, mening och tro på att Jesus vandrar med – en kyrka där alla människor är lika viktiga och där ansvaret för vår jord är en självklarhet.”
Personlig tro, livsstil och omvändelseförkunnelse ses som ett hot för oss som vill vara mer öppna och inkluderande skriver ledartexten. Det håller jag nog inte med om. Att finna en personlig tro är en nåd att stilla bedja om och samtidigt vill jag lita på att Guds omsorg om mig, oss alla och hela skapelsen inte beror på vad jag just för dagen kan visa upp.
När det gäller livsstil kan det ibland vara en skillnad mellan två olika synsätt, det som fokuserar på det individuella livet och det som menar att hela skapelsen med människor, djur och natur behöver räknas in när vi som kyrka försöker finna en livsstil som just värnar helheten.
Och omvändelsen, den handlar i första hand om mig själv, inte den andre. Daglig omvändelse på dopets grund talar Luther om.
I den mytiska berättelsen om Noas ark är det lätt att vi romantiserar resan vidare mot framtiden med dem som lyckades få en biljett till arken. Och så glömmer vi lätt att om vi bär en tro på en Gud som alltid tar gestalt mitt i de lidandes och förlorades skara är Gud också med dem som sjunker i sjön.
Så jag hoppas och ber att vi som kämpar på med Öppen kyrka – en kyrka för alla, inte låter oss förledas av vad andra tror om vad som har framtiden för sig.
Karin Janfalk, ordförande för riksföreningen